onsdag 11 januari 2012

Glenfiddich Rich Oak 14 år, och hur jag provar whisky

Hur jag provar whisky
Jag häller upp whiskyn i ett för ändamålet avsett glas, ett tulpanglas på fot. Vissa purister argumenterar för Glencairnglaset som det enda äkta whiskyglaset, men jag förespråkar det på fot, då det gör det lättare att värma upp whiskyn, och tulpanformen är ett måste för att låta whiskyn andas och samtidigt samla aromerna. Sen är det läge på att sätta sig i en bekväm fåtölj, för man kan bli sittande en stund. Sedan greppar jag glaset så att jag kupar själva tulpanen med högerhand, och placerar andra handflatan över glasets öppning (efter att ha försäkrat mig om att handen är ren och inte avger dofter som kan störa bedömningen), och värmer whiskyn. Att ha is i är bara till att glömma, den har sin plats på andra ställen, och första gången jag provar en whisky har jag aldrig vatten i.

Hur vet man att man har värmt upp den tillräckligt? När man tittar på glaset så börjar glasets väggar upp emot kanten att bli immiga. För att låna ett citat från Jim Murray, "this will be the best news you've had all year. Thist means that you're alive!" Du har nu lyckats värma upp whiskyn tillräckligt mycket för att det ska bli kul att dricka den.

Då har du fått fart på aromerna i glaset, och även satt en del av de lättare alkoholerna i rörelse, som kommer börja fly när du tar bort handen. Ta bort handen och dofta försiktigt. Flera, korta inandningar genom näsan med glaset på behörigt avstånd. Överkanten på glaset i höjd med överläppen, ungefär. Att göra som vissa man kan se på krogen, och köra ner hela kranen i glaset och dra ett par djupa andetag får bara den följden att dessa lätta, flyktiga alkoholer får härja fritt i näsan, och sen känner du inte mycket till doft längre, och då är det bara att hälla ut whiskyn, för då har du sabbat dina sensoriska organ, och det är ganska meningslöst att fortsätta. Att dofta får ta sin tid. Efter en stund så kan man föra glaset närmare näsan, eller näsan närmare glaset, om man tycker att det är lättare, och ta lite längre andetag, men det är fortfarande inte så att näsan ska ner i själva glaset, glaset samlar aromerna på ett behagligt sätt precis ovanför kanten.

Sen är det dags att smaka. Ta en lite lagom stor klunk, inte för stor och inte för liten. Vad som är lagom avgörs av hur bredflabbad du är, vissa behöver ganska mycket mer än andra, men det ska räcka till att skölja runt i munnen så att hela tungan och gommen kommer i kontakt med whiskyn. Richard Patterson säger att man ska skölja runt den i så många sekunder som whiskyn är år gammal. Nåja, det behöver man kanske inte sitta med stoppur och kontrollera, för att inte tala om att det blir jobbigt med whisky som är 30 år och äldre! Luta periodvis huvudet bakåt och öppna munnen, låt fler lätta alkoholer fly sin kos och låt aromerna komma i kontakt med syret. Sen är det bara till att svälja. Sen börjar det roliga. Vad känner man egentligen? För att lära sig vad som smakar vad, och var smakerna kommer ifrån, det tänker jag inte ta här, för det skulle bli en bok av det till slut. Faktum är att om man är intresserad, så är det justa att gå ut och köpa en bok det bästa man kan göra. Eller böcker. Det blir lätt plural, inte minst under bokrean. Det finns många bra böcker och det är nyttigt och lärorikt om man verkligen är intresserad. Fast risken med att läsa dessa böcker är att lite av magin och mystiken kring whiskyn försvinner när man inser att de flesta destillerierna fungerar mer som laboratorier där man sysselsätter sig med att mäta procentsatser av alfa- och betaamylas i skalet på malten för att vara klar på när nästa steg i tillverkningsprocessen ska ta vid...

Nåväl, en mindre uppsats senare så är den första whiskyn upphälld i glaset och väntar på mig. Hoppas att ni kommer tycka att detta är lika intressant som jag gör!

----------------------------------------------------------------

Glenfiddich Rich Oak
40%
20 cl 
Den egna whiskyhyllan
Skottland, Speyside
Provad 2012-01-10

Glenfiddich brukar kallas för whiskyvärldens McDonalds. Detta i sig är väl inte jättemärkligt eftersom Glenfiddich är ett av världens största whiskydestillerier, och är en av de singelmalter som säljer i särklass bäst, både i Sverige och i övriga västvärlden. Det spelar nästan ingen roll hur sunkigt haket som du knallar in på är, och vart du än befinner dig, risken att det inte står en flaska Glenfiddich 12 där på hyllan är näst intill obefintlig. Sen ska man ha klart för sig att Glenfiddich var praktiskt taget det destilleri som på egen hand populariserade konceptet med att sälja sin whisky som singelmalt under 1960-talet, då det, i ännu större utsträckning än idag, var blended whisky som dominerade marknaden (som fortfarande har över 90% av marknadsandelarna på den globala whiskymarknaden). Singelmalt direkt från destilleriet, det var bara något som lokalbefolkningen drack i brist på annat. Nu ser det lite annorlunda ut!

Denna utgåva är som sagt fjortonårig, och efter dessa fjorton år slutlagrad i "upp till tolv veckor" på nya fat av dels amerikansk och dels spansk ek. Den lanserades, mig veterligen, 2010 och tillhör Glenfiddichs "rare and reserve whiskies", alltså inget permanent tillskott till deras standarduteljeringar (vilka ligger på 12-, 15-, 18-, 21- respektive 30-åriga).


Doft:
Visst luktar här nya, friska ekfat! En massiv fruktighet ligger i botten och väntar på dig, något som man helt klart känner igen från deras tolvåriga standardbuteljering, framförallt mycket päron. Den fräscha eken ger en tydligt markerad kryddighet. Tydliga vaniljstråk efter en stund i glaset vittnar ytterligare om fatens inflytande.

Smak:
Maltsötman smeker tungan och gommen allteftersom den växer i munnen och övergår i samma fruktighet som doften tidigare skvallrat om, som gifter sig väldigt väl med kryddigheten och den rostade fatkaraktären. Pärontonerna är ännu mer påtagliga för tungan än för näsan, och blir när de är som mest intensiva nästan artificiella i sin karaktär, tänk en isglass med päronsmak!

Denna underbart intensiva päronsmak, blandad med fatkaraktären kan närmast beskrivas som att du tagit isglassen och pudrat den med kakao och vaniljsocker, där vaniljen tar över från fatets kryddighet i eftersmaken innan den sakta försvinner. Kryddigheten och den rostade fatkaraktärens bitterhet tar dock överhanden lite i slutet och lyckas nästan dölja den långa, saftiga fruktigheten som nu har spridit sig i hela munnen och lämnar ett behagligt oljeskikt på tunga och gom i sin generösa, långa eftersmak som hintar om chokladkola och en liten nötighet. Erbjuder ett betydligt större djup än vad doften har gett antydan till.

Summering:
Ett välgjort exempel på balans. Balans mellan maltens sötma och fatens inverkan. Frukt som möter vanilj, trä och mustiga kryddor. Som sagt så faller den lite i eftersmaken där det kolade fatets bitterhet. Men det kunde helt klart varit avsevärt mycket sämre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar